Man tycker inte att man borde eller skall behöva förlora efter en sådan upphämtning. Känns nästan lite svenskt, man kommer ikapp men inte förbi.. nu är jag hård jag vet. Dock känns det svenskt att losa en straffläggning, när det verkligen gäller.
Det finns ju inga scheman för matchutvecklingar, men hade det
funnits det, hade en förlust efter en upphämtning för 0-3 till 3-3
varit helt ologisk.
Sverige hade verkligen chansen när England missade sin första straff fatalt. Men Marcus Bergs straff var minst sagt platt och än en gång får den stora spelaren vara den som missar en straff. Imponerande coachning efter straffmissen dock och väldigt fin lojalitet och vilja av spelarna som slog efterföljande straffar. Att vilja vinna, mer än man är rädd att förlora. Att se sig själv som matchivinnaren, att ha förmågan att simluera fram en sådan sak tyder på stark självbild.
Lika mycket som jag hatar att erkänna det, så märktes det att
Pearce drillat mannarna i hur man slår straffar.. ngt som eg inte
går att öva på till fullo. En träning är träning och aldrig skarpt
läge. Snarare tordes effekten bli tvärtom, ett slags anti-effekt,
kontraproduktiv.
Men Dahlin var inte i närheten av att plocka en enda straff, och
när Hart stressade Olsson att slå straffen i stolpen kändes det som
om den väntande strypsnaran slutligen drog åt.
Sveriges chans var att vinna i förlängningen och det är då själva
fan att de inte fick dit bollen. Man förde spelet och styrde den
engelska backlinjen i fälla efter fälla.. men så är det ju som det
är med fällor man gillrar för andra.
Det går att tala om heroiska vändningar, och moralstärkare.. men
hur man än vänder och vrider på det här var allt i onödan. Visst
var det skönt att de gav sig själva en chans till slut.. men
samtidigt satte de sig själva där genom svagt spel i första halvlek
med inkonsekvens i backlinjen. Upphämtningen är egentligen inget
värt.. inte för att spelarna i Sverige gjort något större fel eller
att de kämpade för dåligt.. snarare för att de förtjänade ett
bättre öde.. Det är sorgligt och ledsamt och det går inte att se så
mycket glädjande i det.
Det är som att ligga tre varv efter på 3000 meter, komma i kapp men
ramla 10 meter innan mål och komma fyra. Man minns det för det
snöpliga och ledsamma, inte det makalösa igenkommandet.
Ska man säga något positivt så är det att framtiden är
ljus.
Kanske.. Vem vet?
Oavsett vilka spelare man har och vilket råmaterial man har, så är
det som avgör dagsformen och lagkänslan, där och då!
Den fanns här i detta EM, den fanns i EM 2004 och VM 1994.
I mästerskap när allt bara var så bra.. X-faktorn.
Är man ett lag som Brasilien, Italien, Tyskland, så är x-faktorn
mindre viktig. Men för ett lag som Sverige med jantelagar, knappa
resurser, noll vinnartradition och minimal inneboende tro på sig
själv så är den det absolut viktigaste.
Skillnaden mellan VM1994 och årets EM och EM 2004, var att 1994 hade vi marginalen med oss DEN DÄR gången, och se så långt det räckte den gången..












